Time To Drop It

Hade filmmys med en kompis igår. Vi körde stenhårt på en nyttigare variant av snacks. Det blev oliver, gurka, morötter, dipp, ölkorv och lila blomkål. Det har aldrig varit så roligt att äta grönsaker med dipp istället för chips och dipp.


Kan nog vara ett bra sätt att få barn att äta grönsaker. Fanns i färgerna orange och grön också.

Efter-maten-kaffet är det bästa kaffet på dagen.
Medan morgon-teet är det teet på dagen, tätt följt av kvälls-teet som alltid är koffeinfritt.

Det är dags för efter-maten-kaffet nu sen blir det fortsatt plugg.

En kompis tog upp det här med min viktnedgång här om dagen. Hon tycker att det märks en sådan stor skillnad och att jag blivit skitsnygg (hennes ord). Och det är verkligen jätte skönt att få höra men samtidigt så ser jag det inte riktigt och jag ser absolut inte att jag blivit skitsnygg. Jag ser bara kilona jag har kvar att gå ner men det är ingen i min bekantskapskrets som vet hur mycket jag har planerat att gå ner eller hur mycket jag vägde när jag började. Pga att jag vill behålla det så så kan jag ju inte riktigt beklaga mig och säga: Du skulle bara veta hur mycket till jag SKA gå ner. Sen kan jag ju erkänna att målvikten på 65kg som jag satt upp troligtvis inte kommer bli den vikt jag stannar vid. Stoppet kommer nog en bit innan dess men jag har valt en målvikt som hamnar mitt på BMI-skalan för "normalvikt". 

Min vän undrade hur mycket jag gått ner. När jag berättade att jag gått ner 10kg så blev hon mäkta imponerad och att hon är nöjd om hon lyckas gå ner 1kg. Ska kanske tillägga att detta är en tjej som tävlat på elitnivå i idrott och som är helt otroligt vältränad och därför inte behöver gå ner i vikt. Jag tog än en gång upp det här att jag inte ser det, jag märker det på kläder men jag ser det inte. Hennes svar var: När någon annan ser det, då har man verkligen gått ner i vikt.

Så hädanefter så ska jag gå på vad andra säger om om min viktnedgång, jag släpper fokuset på vågen, måttbandet osv. Då kanske paniken kvällen innan vägningsdagen och rädslan för måttbandet försvinner... Vem försöker jag lura!?! Jag kommer inte släppa vågen eller måttbandet förrän den dagen då jag är på en vikt jag är nöjd med. Även om det kanske är något jag borde göra med tanke på att allt kretsar kring dessa två väsen.

Hur är det med er andra, vad har ni fått för respons på er viktnedgång? Är vågen och måttbandet er bästa vän också?

Allt går åt helevet med maten hela tiden för mig just nu. Jag ser framför mig hur jag kommer sitta här i slutet av sommaren och väga lika mycket som när jag började min viktresa men just nu har jag ingen motivation att göra något åt det. Planerar att ut och jogga imorgon det första jag gör och hoppas att det är början på mitt nyttiga tänkade igen.

Jag njuter av sommaren iaf, har inte varit så här mycket ledig sedan jag var finnig tonåring. Solbrännan är på gång och jag bara mår bra. Fortsätter sommaren så här bra så kommer jag kunna leva på det här riktigt länge. Än så länge har sommaren bestått av: grillning, båttur, solande, badande, utflykter, testa nya badplatser, umgås med kära vänner och självklar jobb.

Jag mår så himla bra just nu även om vågen visar på plus. Det känns fel men ändå rätt att det är så...

Ha det så bra i sommarvädret, vad det nu innebär för dig.

Alltså, jag kan inte sluta titta/känna/klämma på min kropp. Ok, det låter ju helt pervo men jag menar självklart att jag märker skillnaden som faktiskt tio (nästan) kilo gör på kroppen. Jag känner på benutskott som jag tidigare inte kunnat känna pga allt underhudsfett. Jag tittar mig i spegeln och ser hur kläderna sitter bättre, eller helt enkelt blivit för stora. Jag känner hur armarna, låren, magen blivit fastare. Vist jag är fortfarande fet och jag ska fortsätta gå ner i vikt, det är liksom inge snack om saken, men jag märker ändå skillnaden och det är en underbar känsla ska jag meddela.

Satt och pratade med en kompis häromdagen, en tjej som väger lite över 70kilo och ska gå ner 8 kilo. Hon är den i mitt liv (förutom ni här på internet) som sedan jag började denna viktresa vetat hur mycket jag väger och hur mycket jag vill gå ner. Vi träffas varje dag och hon tycker det är superduper strongt gjort av mig att ha gått ner så här pass mycket (för det är ändå mycket) men eftersom vi träffas så pass ofta som vi gör så ser hon inte det på mig. Hon säger att hon märkt en skillnad men den är bara marginal. Samtidigt så säger hon att hon är säker på att när jag åker hem till familjen och vännerna över sommaren som jag inte träffat på 6 månader, kommer säkert de märka en stor skillnad. Och ärligt så tror jag, eller tom vet, att jag skulle bli ledsen/upprörd om ingen kommenterade min viktminskning. Jag menar, ofta är det ju en själv som märker det sist och med tanke på att jag faktiskt märker det så pass ordentligt så borde ju de också märka det. Jag vet att det är en känslig fråga; vissa vill inte få kommentarer om sin viktminskning och vissa vill det, och jag förstår att människor är försiktiga med att kommentera det. Men om man känner varandra varför kan man då inte kommentera det? Vill inte alla höra om man har något fint på sig? Att man har ny fin frisyr? osv. Jag är iaf sådan som vill höra det, jag vill få lite komplimanger och få känna mig lite fin. Spela roll att jag fortfarande väger över 97kilo, jag väger iaf mindre än vad jag gjorde för några månader sedan.

Hur är det med er, vill ni få kommentarer om viktminskningen eller inte?

Sedan jag började kämpa med vikten har jag blivit besatt av mina nyckelben och armar. Jag kommer på mig själv flera gånger per dag med att sitta och klämma på nyckelbenen och titta på mina armar. Besattheten har nu också börjat sträcka sig till knäna. Tror det är för att det är på de ställena jag märker den största skillnaden.

Är ni besatta av någon kroppsdel?