Fokus på....
En kompis tog upp det här med min viktnedgång här om dagen. Hon tycker att det märks en sådan stor skillnad och att jag blivit skitsnygg (hennes ord). Och det är verkligen jätte skönt att få höra men samtidigt så ser jag det inte riktigt och jag ser absolut inte att jag blivit skitsnygg. Jag ser bara kilona jag har kvar att gå ner men det är ingen i min bekantskapskrets som vet hur mycket jag har planerat att gå ner eller hur mycket jag vägde när jag började. Pga att jag vill behålla det så så kan jag ju inte riktigt beklaga mig och säga: Du skulle bara veta hur mycket till jag SKA gå ner. Sen kan jag ju erkänna att målvikten på 65kg som jag satt upp troligtvis inte kommer bli den vikt jag stannar vid. Stoppet kommer nog en bit innan dess men jag har valt en målvikt som hamnar mitt på BMI-skalan för "normalvikt".
Min vän undrade hur mycket jag gått ner. När jag berättade att jag gått ner 10kg så blev hon mäkta imponerad och att hon är nöjd om hon lyckas gå ner 1kg. Ska kanske tillägga att detta är en tjej som tävlat på elitnivå i idrott och som är helt otroligt vältränad och därför inte behöver gå ner i vikt. Jag tog än en gång upp det här att jag inte ser det, jag märker det på kläder men jag ser det inte. Hennes svar var: När någon annan ser det, då har man verkligen gått ner i vikt.
Så hädanefter så ska jag gå på vad andra säger om om min viktnedgång, jag släpper fokuset på vågen, måttbandet osv. Då kanske paniken kvällen innan vägningsdagen och rädslan för måttbandet försvinner... Vem försöker jag lura!?! Jag kommer inte släppa vågen eller måttbandet förrän den dagen då jag är på en vikt jag är nöjd med. Även om det kanske är något jag borde göra med tanke på att allt kretsar kring dessa två väsen.
Hur är det med er andra, vad har ni fått för respons på er viktnedgång? Är vågen och måttbandet er bästa vän också?
