Vilken insikt...

Idag har det verkligen gått upp för mig att jag tar till mat när jag mår dåligt. Min kära mor ringde idag och kom med ett förslag som gjorde mig lite upprörd, mer än jag vill erkänna faktiskt. Det är så att mina föräldrar skilde sig för några år sedan och de kommer inte riktigt överens. Jag tar examen nu i vår och de har planerat att komma hit för att vara med på cermonin och så. Det är något jag sett fram emot länge, min pappa har inte varit här på 2,5år och min mamma på 2år. Men idag ringde mamma och lägger fram förslaget att endast en av mina föräldrar ska komma upp hit, just nu lutar det åt att det blir min pappa i så fall.

Jag vet att det inte är så jävla stort, vad spelar det för roll om bara en av dem kommer hit. Men som sagt, jag har sett fram emot det och jag tycker det är så tråkigt att mina föräldrar inte kan komma överens. Varför ska mina föräldrar vara skilda liksom? Ok, jag är en vuxen människa men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Sen tror jag att eftersom jag inte bott i närheten av mina föräldrar på nästan 10år så är det som enklare för mig att "glömma" bort att de inte bor tillsammans längre.

Alltså, jag är glad för mina föräldrar. De har båda två träffat två jätte trevliga människor och är lyckliga med dem. Det är inget jag missunnar dem och jag tycker lika bra om båda deras respektive. Men vem vill inte att ens föräldrar ska vara lyckliga tillsammans?

Iaf så blev jag upprörd när min mamma kom med det här förslaget idag. Inte för att jag sa något till henne för jag förstår vart hon kommer ifrån men jag vill ju ha dem båda här. Att ta examen från högskolan är något jag är stolt över och vill att de båda ska närvara.

Så när jag står där och pratar med min mamma i telefon och trycker undan mina känslor (som jag är ganska duktig på) så börjar jag med en gång ta fram resterna från lunchen och värma i micron. Jag var inte ens hungrig! Jag ville ha något att äta för att det skänker mig glädje, det är min tröst här i livet. Jag insåg det dock inte då utan åt maten och sen, sen gick ljuset upp för mig. Vad gör jag? Jag tröstäter! Jag försöker lindra min värk med mat.

Jag har tidigare vetat att jag tröstäter men inte "sett" det så klart som jag gjort idag. Vilken hemsk känsla! Nu sitter jag här och funderar på hur jag ska komma ur detta beteende... och hur jag ska kunna prata med mina föräldrar om det här med examen. För jag kan inte prata om sånt här med dem. Berätta om livet i allmänhet är inget svårt, jag kan prata med dem om allt - förutom känslor och deras skilsmässa.

Jag är fortfarande upprörd och har därför inte lyckats ta mig till gymmet. Upprördhet leder nämligen hos mig till nedstämdhet. Så nu ikväll har jag suttit i soffan och tyckte synd om mig själv och ätit popcorn. Där blev en dålig torsdag om än mycket sämre.

Hoppas ni har haft en bättre dag/kväll.

Kommentarer
Postat av: Pärlan

Usch vad jobbigt för dig! Jag skulle ha blivit arg istället och sagt att jag vill ha båda där på min examensdag och att dom borde tänka på mig den här gången och för några timmar lägga undan allt. Men förstår dig absolut. Jag tröstäter också, men ibland blir det tvärtom, att jag inte äter något alls istället. När man tänker på tröstäta så tänker man oftast på att man äter något onyttigt, typ chips, godis, kakor etc, det är nog därför det är lite svårt att komma på att man tröstäter om man äter soppa eller mackor eller någon mat. Det är inte alls lätt att komma ur det där. T.ex jag har gjort så i alla år, och jag kommer inte sluta med det på en vecka. Jag önskar själv att "ta en promenad när du känner dig deppig!" var lättare gjort än sagt. ;)

Men det är jättebra att du kommit till insikt med det och jag hoppas och håller tummarna att det kommer lösa sig och att båda dina föräldrar kommer att kunna närvara! :) Kram!

2010-03-05 @ 16:15:00
URL: http://phatgirl.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0